Nu har jag gjort en ny blogg, nu fattas bara att börja skriva i den. Den kommer vara lösenordsskyddad. Så ni som vill fortsätta följa oss får skicka en kommentar med er mail så får ni inloggning. Alla kommer tyvärr inte få inloggningen, eftersom det kommer skrivas lite hemlisar.. ;) Men som sagt, skicka er mail så får ni kanske svar.

Denna blogg kommer finnas kvar såklart, iaf ett tag till när jag fått fingrarna ur a***** och sparat alla inlägg på datorn. Då kommer den försvinna.

Många kramar från oss!

här är adressen iaf:

neovaranangel.blogg.se

Tänk att man som arbetslös har så mycket för sig på dagarna. Långpromenader, städning, tvättning, umgås. Och det är härligt! Men jag saknar jobbet, väntar ivrigt varje dag på att nån ska ringa om att jag ska få börja jobba igen. Dock är tystanden på mobilen ett faktum.. Som tur är har jag ju pappsen som håller koll och lyssnar med stora öron om det är nått på gång.

Snart är våren här iaf, börjar bli ganska skönt ute på dagarna, dock är morgnar och nätter iskall så enligt mig är inte våren här riktigt än. Igår plockade jag och pappa ur batterierna ur mopparna så de kan laddas. För det närmar sig årets premiärtur! Och när man kan åka moppe, då har våren kommit enligt mig!

Fortfarande inget svar från sjukhuset ang. mina blodprover. Förhoppningsvis ringer läkaren nästa vecka, men det känns som en evighet tills dess. har försökt kolla upp på nätet vad höga blodplättar innebär, även lupus antikoagulans. Men tycker inte direkt jag blev nå smartare av det. Hoppas läkaren kan ge mig lite mer kött på benen, lite jobbigt att bara gå och undra och vara orolig också. men som det lät sist så skulle jag inte oroa mig alls. 1,2 var gränsen för ok, och jag låg på 1,3 så det var ju lite tröstande.

Häromdagen var det tre månader sen vi fick se våran lilla ängel. Tiden har gått fort, men samtidigt går den jättesakta! Är glad att jag har familj och EN vän som stöttat mig så fantastiskt mycket. Både min och N´s familj har varit underbara mot oss. Jag hoppas att jag kan skänka dom likvärdig stöttning nån gång i livet. För det är ju faktiskt så att det man ger får man tillbaka, i min bok är det så. På både gott och ont.

Vilket babbel det blev, men jag har insett vilka människor jag vill ha kvar i mitt liv, vilka som försöker få mig att bra, som inte utnyttjar mig, inte stjäl min energi,inte utnyttjar det som hänt oss till sin egen fördel! För ja, det fanns en sån sk. vän. Men "What u give is what u get in return"... Stämmer fruktansvärt bra just nu. Nu känner jag att ilskan kom över mig, bäst att ta vara på den energin och städa kanske?   

SKa bara hitta en bild att lägga ut... Hmm.. Min underbara IDA!!!

Ett tack vill jag ge till Elin som lämnade kommentar i förra inlägget, hon länkade till en annan blogg om en tjej som gått igenom samma förlust.

Jag har haft en bra dag idag, varit på Birsta med min underbara bonussyster Malin. Vi käkade lunch och pratade och skrattade. Sen kom jag hem och humöret skiftade. Kände mig lite nere, inte ledsen, men lite allmänt less. Så jag började städa för att inte behöva tänka så mycket. Sen när jag såg kommentaren från Elin och började läsa tjejens blogg kom tårarna. Alla vackra dikter hon hade och hur fint hon skrivit. Tittade på Neo´s ljus och då kom rena vattenfallet. Nu har jag sansat mig igen, och försöker vara glad över det jag har, inte det jag förlorat. Tanken som ekar just nu är, vad har vi gjort för att förtjäna detta, för att behöva må såhär? Jag tycker både jag och N har haft tillräckligt svåra stunder i våra liv, när ska det börja ljusna, för det känns som om det bara kan gå åt ett håll nu. Uppåt. Än kravlar vi på botten, men stegen uppåt måste ju finnas framför oss snart?

Jag har flera önskningar just nu, varav en är att jag ska få jobbet jag sökt! Så snälla nån, det räcker med otur, ge mig jobbet så vi kan se framåt!

Lägger in en av tjejens dikter, så otroligt vacker.

Du har rest till en värld
Långt bort men ändå så nära
Där en ängel ska finnas hos dig

Var inte rädd
En plats där tiden står still, där du kan leka hur länge du vill
För där godheten rå´r är du trygg och varm

Men det kommer en dag då vi ses du och jag
Trots det mörka som hänt brinner ett ljus som du tänt

Längtat har jag
så länge till dig
Somnar i stillsamt behag
I varje dröm
så finns du hos mig
Du bor i mitt hjärtas slag

För du är det barn som jag inte har
men varje minut finns du här
Jag känner dig väl
fast du inte finns
Jag älskar och håller dig kär
i min dröm

Livet är tungt
men hoppet består
Smärtan får inte ta vid
Tomheten drar
men lämnar ett spår
av sorg i min längtan till dig

Kopierat från http://nennelies.blogg.se/

Jag är en människa som saknar tålamod, jag hatar att vänta på saker och människor. Jag är nog lite kontrollfreak på just den biten, jag vill styra över min tid, och jag vill helst inte vara beroende av andra. Passa tider har alltid varit A och O för mig. Kan inte komma ihåg att jag missat en buss eller kommit försent till skola och har aldrig någonsin vait sen på jobb. Jag tycker själv att jag har få förväntningar på människor i allmänhet, men säger man en tid så kan man iaf visa respekten och komma den tiden. varför skriver jag det här då, ja, först och främst tack vare min sambo, sen är jag lite irriterad överhuvudtaget bara.

N och jag har alltid haft ett relativt fritt förhållande, han gör det han tycker om och jag detsamma. Men på sista tiden har jag blivit förbannad över alla hans små ursäkter. Förra helgen ville ju Henke ha sällskap, denna helgen fyllde en kompis år.. Självklart ska han träffa sina vänner, har aldrig sagt nåt om det och kommer inte göra det. Men när han använder dom som ursäkt för att gå på det satans casinot blir jag flygförbannad. Jag begär inte mycket av han, i princip att jag kan få ha honom för mig själv en stund. Spendera en kväll i soffan typ. Men det går oftast inte för han måste spela poker visst mycket. Okej, inga problem. Men när han kan följa med kompisar och vara borta från pokern i 13-14 timmar då blir jag besviken. Varför går dom före mig? varför kan inte jag få rå om han ens 4-5 timmar.. Ja, nu var vi en hel vecka på semester, men det är en av de få stunder vi haft tillsammans sen typ oktober. Någon film nångång, och ett fåtal biobesök. Men alla timmar på travet, casinot, herrmiddagar.. "mina" timmar är få i jämförelse..

Sen fick jag brev häromdagen från sjukhuset, inte kul, tydligen ligger mina blodplättar lite högt och jag har nån avvikelse i blodprovet på lupus antikoagulans. Givevis blir jag orolig, eftersom läkaren nu har skickat remiss till medecinkliniken. Och där kommer också mitt tålamod in, säg vad som är fel, om det är fel, men gör det på en gång. Nu går jag ju bara och oroar mig..

Om det finns nån däruppe, så tycker jag verkligen att jag fått min beskärda del av tråkigheter. Enough!

Skönt att få skriva av sig lite iaf, och ber om ursäkt för allt gnällande.

kram och godnatt!

Ja då har vi varit hemma från Gran Canaria i lite mer än en vecka. Och jag kan verkligen hissa och dissa den. Kommer aldrig mer åka med Ving den saken är säker. Kommer inte åka charter heller, nu blir det flygstol och boka hotell själv. Sen hoppas jag innerligen att man kan vara lite hårdare med hur mycket sprit man får hälla i sig innan avgång. För tanten bredvid mig var verkligen askalas, och hela resan ner till Las Palmas var en mardröm tack vare henne. Jag är en människa som vill ha min egen lilla zon, det var bara glömma, kärringen knuffade mig ca 100 gånger under hela resan, låtsades jag sova mot N´s axel så knuffa hon till lite hårdare. Bara för att komma med någon dum kommentar om sin pojkvän, som hon bråkade med hela resan.

Första hotellet då, när jag och N bokade, var vi tvungen att välja Ospecat, fanns inga andra alternativ. Ända tills några dagar innan avresan, då dök det upp ett 2½ stjärning hotell vid namn Las Lanzas i Las Palmas, detta hotell var då billigare än Ospecade resan. Vi trodde ju att eftersom det var billigare än vår resa så skulle vi ju inte kunna hämna där. Men där kom snikna Ving in i bilden. När vi kom fram till hotellet som nu skulle vara 2½ stjärnos enligt Ving, så tappade vi hakan. Lopp hotell, knarkarkvart ja det finns en hel del namn. Svordomarna över Ving och hotellet var det som fick oss att tillslut somna. Hotellet var inte riktigt städat, det fanns ingen pool, bara en takterass med typ 3 solstolar. Fransk balkong fanns, men just i vårat rum var fönstret trasigt så vi fick inte öppna det. Kul.

Dagen efter ankomst gick vi till Vings service kontor och fick prata med Marianne. Hon menade att ALLA hotell var fullbokad, men hon skulle höra med kontakt på en lokal resebyrå. För vi ville inte vara kvar i Las palmas ändå.. Vi bestämde oss för att äta frukost på Mcdonalds, för där finns gratis uppkoppling. Då kunde vi ju kolla själva efter hotell på hotels.com. Och det fanns hotell, allt var inte alls fullbokat.. I samma veva ringer marianne och säger att hon hittat hotell i Playa de Ingles. Toppen! Går tillbaka till henne och hon bokar och ordnar taxi. Så nu är vi på väg till en riktig badstrand, hotell med pool och balkong. Nice! Men det kostade oss 300Euro för att bo där resterande nätter. Skit samma, vi vägrade bo kvar på lopphotellet. Tack och adjö Ving.

Dagarna nere i Playa de Ingles var toppen! Vi hade lägenhet så vi gjorde frukost och åt på balkongen i morgonsolen, sen ner till poolen och solade. Åt gott och verkligen bara njöt!!

Resan hem, var... ja lika illa som ditresan, förutom att kärringen på något underligt sätt nyktrat till och hamnade denna gång bredvid N. Jag satt på andra sidan planet med en farmor och farfar. Jag och N hade alltså gången emellan oss. Sen började mardrömmen igen, barnbarnet till mina stolskamrater var en satunge utan dess like. Han var väl nästan 2 år skulle jag tro. Han kastade bilar, hoppade, skrek, spottade, klättrade fram och tillbaka mellan mamma och pappa och framor och farfar. Över sätena ska tilläggas.. Det tar ca 7 timmar att flyga hem, och efter att ha gått igenom allt med Neo så var mina känslor ett virrvarr, ena sekunden hade jag tårar i halsgropen, nästa ville jag formligen bryta nacken av ungens föräldrar. Till slut satt de han i gången.. Då ställer sig ungen vid mig och spottar. Att jag lyckades hålla ilskan inne då är helt obegripligt.. De här var inte de enda barnet på planet, och de sista två timmarna gallskrek de i kör. Jag undrade om de försökte spräcka fönstren, de hade inte gjort mig nått, för då hade jag sluppit höra det konstanta psykiskt påfrestande skriken från barn, vars föräldrar inte brydde sig för fem jävla öre.

Charter, aldrig mer!

Summa summarum, underbara dagar när vi myste och umgicks och pratade om allt mellan himmel och jord. FlygResan = KATAFUCKINGJÄVLASTROF

Just nu går jag mest och väntar, och väntar och väntar ännu mer. Jag mår bättre, men fortfarande inte bra. Idag har jag tänkt baka, men känns som om jag har en förkylning på G, men vi får se vad dagen kommer med.

Adios!

Idag har jag varit på kontroll hos bm, kolla så att livmodern har dragit ihop sig, blodvärde,blodtryck och vikt. Allt såg jättebra ut. Har tappat 4 kg sen jag var på inskrivningen i Juli. Nåt positivt iaf..

Jag vill börja leva igen, skratta och vara genuint glad. Känns väldigt avlägset just nu. Dagarna flyter på och jag likaså, lever i min lilla bubbla. Vissa dagar kommer inte tårarna, andra dagar kommer de i smyg när jag är ensam. Så man kan väl säga att det går bättre och bättre. Men bitterheten finns kvar, det är så sjukt jobbigt att se små barn, gravidmagar. Än värre att se när föräldrar skriker på sina barn, kan de inte uppskatta varje sekund istället. Häromdagen var jag ut med Baby, då kommer det en ung pappa med barnvagn och hans son gick bredvid och grät, killen frågar mig om vi kan byta, jag får hans pojk och han tar Baby. Kan säga att tårarna kom några minuter efter han gått.. Han visste ju såklart inte vad jag gått igenom. Men man säger ändå inte så..

Ursäkta språket men, vart i hela helvete är rättvisan egentligen!!!??

Snart 4 veckor sedan jag födde barn, jag undrar när jag blir glad igen? När jag blir som jag var förut? Tyvärr känns det som om den Maria är borta, hon dog nog när Neo gjorde det. Sist jag verkligen hade tevligt och inte behövde lägga på ett leende, utan det kom naturligt var när Nichlas drog med mig på Casinot för att träffa hans kompisar. Jag skrattade verkligen, men det varade bara den kvällen också. Sen dess har jag ramlat tillbaka i dimman. Jag känner ingen glädje över något, kan inte glädja mig åt andra. Vill inte höra om andras barn och deras lycka. Jag känner mig som en bitter människa, men jag kan faktiskt inte rå för det.

Hörde en låt häromdagen och en liten del stämde in så bra, Martin stenmarck´s 100 år från nu.

"Hur kan nåt så stort förvandlas
Hur kan man tappa orken att andas
Att andas

Jag blundar
Och håller andan lite till
Hjärtat stannar
Fan va ska jag ta mig till "

Jag känner att jag har tappat lusten att leva ordentligt, jag väntar varje dag på att kvällen ska komma så jag får sova, när nästa dag kommer gör jag samma sak. Många människor försöker få mig ut och vara social, men det är bara för mycket. Jag hatar att känna pressen, jag vill själv vara den som tar steget och kommer ut och träffar folk igen. Jag tänker inte stressa på mina känslor för någon annans skull.

Jag saknar min son något så oerhört, tänder ljus varje dag, så fort det slocknat byter jag ut det och tänder nytt. Han skulle ju vara här med oss, jag skulle ju inte föda honom förrän på tisdag till veckan, han skulle komma ut skrikande och inte alldeles blå i ansiktet och livlös. Vart fan är rättvisan i det här? Folk säger till mig att jag är stark, det är jag inte, jag har ett val varje dag, antingen kliva upp och genomlida ännu en dag eller ta mitt liv och få vara med Neo, jag väljer ju livet, men vissa dagar tvekar jag för saknaden är för stor. Så stark är jag inte..

Ännu en dag i dimman..

//Mamma till världens vackraste ängel!

Jag är mamma.. Men min så fruktansvärt efterlängtade och älskade Neo blev ett änglabarn. Det känns ännu overkligt. Han skulle inte födas förrän 25 januari, han skulle vara frisk och kry, och få följa med mamma och pappa hem! Varför fick han inte det? Frågan ekar i mitt huvud..

Idag ska jag försöka återberätta vad som hände. För min egen del, för att lätta mitt hjärta. I skrivandes stund så rinner tårarna, det har dom gjort varje dag sen julaftonen 2010.

22/12 Besök hos BM kl 13, alla prover var toppen, Neo´s hjärtslag låg på 136 och han var så livlig att bm hade svårt att hitta ljuden.

Senare på kvällen tyckte jag det inte var några rörelser alls, eftersom kvällen var hans tid då han sparkade och buffade som mest. Tänkte mest att han var ju så aktiv på bm besöket så han måste vara helt slut.

23/12 Heldag på Birsta med min mamma och min syster, inhandlande av de sista julklapparna. Otroligt mycket folk. På kvällen åkte vi till Sulå för uppesittarkväll och allt som hör det till. Inga rörelser nu heller. Men tänkte i mitt stilla sinne att han rört på sig under dagen när vi stressade omkring på Birsta.

24/12 Julafton, dagen flöt på som alltid med god mat och hela familjen samlad. Underbart mysigt! Ju längre dagen gick desto mer orolig blev jag. På kvällen när vi kommit hem vid 21, var jag så orolig att jag ringde förlossningen. De sa att jag skulle komma in på en koll. Malin skjutsade till sjukhuset. Väl inne fick jag lägga mig på britsen. Bm började leta hjärtslagen, tog lång tid, till slut gav hon upp och skulle hämta läkare som skulle kolla med ultraljud. På något sätt kände jag på mig att något var otroligt fel.. Läkaren kom, hon hittade heller inga hjärtslag. Jag gick in i chock, tårarna kom men jag förstod nog inte vad som hade hänt eller vad läkaren sa. Överläkaren blev inringd för att bekräfta att han var död. Hon kom efter en stund, vi fick gå in på Ultraljudsmottagningen för de hade bättre maskin. En gnista hopp tändes att den nyare bättre skulle hitta Neo´s hjärslag. Nej, tyvärr hör jag överläkaren säga. Min hjärna och framförallt mitt hjärta blev tomt. Vad hade hänt?? Är mitt barn dött, kan ni inte få igång hans lilla hjärta?? Gör nått, rädda mitt barn!! GIvetvis var det ju försent, men det är dom tankarna jag kommer ihåg.

Tillbaka till Förlossningen, får prata med bm. Hon berättar att jag kommer bli igångsatt så snart som möjligt. Jag bara grät och grät, och ville åka hem. Önska att det var mitt livs värsta mardröm. Jag blir erbjuden att stanna kvar över natten, men nekar. Jag vill hem, hålla om min Nichlas hela natten och låtsas som om det inte hänt. Jag får info om att jag måste fasta från kl 00 och komma in igen senast kl 10 på juldagen. Vi åker hem, ringer till våra föräldrar och berättar vad som hänt. Natten går åt till att gråta och prata om att jag vill ha snitt, att de kan ju inte tvinga mig föda fram ett dött barn? Somnar till slut och morgonen kommer.

25/12 Packar lite kläder för bm sa att det hela kunde ta 3-4 dagar. Malin hämtar oss och vi lämnar Baby hos min syster. Är tillbaka på sjukhuset exakt kl 10.

Bm som tar emot oss tar med oss in i ett förlossningsrum. Vi får "göra oss hemmastadda" och sen sätter får jag lägga mig på sängen och lämna lite prover. När hon gått iväg med blodproverna, kommer hon igen och berättar om hur allt kommer gå till, jag och N försöker insistera på kejsarsnitt, men hon säger att det bara är fördelar med vaginal förlossning. Efter en stund kommer två läkare. Ena läkaren tar mera prover för man vill kunna utesluta att jag inte fått någon infektion eller virus som orsakat Neo´s död. Den yngre läkaren börjar prata om allt positivt med en vaginal förlossning så till slut frågar jag om jag egentligen har något val. Inte direkt får jag till svar. Hon nämner att nu behöver man ju inte ta hänsyn till bebisens hälsa utan jag kan få allt smärtlindring som behövs, jag börjar gråta igen för jag känner mig överkörd.

Mellan kl 12-13 får jag de första två pillren för igångsättningen, sen ska jag få två nya var 4:e timme. Bm ordnar så vi kan se på tv i rummet och de hämtar en vanlig sjukhussäng som jag kan ligga i. Finns även en utfällbar som N ska spendera natten/nätterna på. Känslorna svallar och röksuget har tagit över, N eskorterar mig till entren varje gång jag vill röka. Han står och huttrar och njuter av nikotinet som lugnar mig en aning. Vi tar oss nåt att äta i cafeterian eftersom jag har fastat sen kl 00. När vi kommer upp igen blir jag serverad LUTFISK! har aldrig smakat det, och kommer aldrig göra det. Usch det såg verkligen inte ens gott ut. Kl blir 16 och det är dags för två nya piller.

Mina underbara svärföräldrar kommer in till sjukhuset med en Julbricka med allt gott jag kan tänka mig, gravad lax, sill, skinka, godis. Så där ligger vi och äter julmat och kollar på Harry Potter.

Kl 20, dags för två nya piller. Har börjat känna sammandragningar men inget som gör ont. Än.. Mintuerna rullar och jag hör varje slag på minutvisaren. Sammandragningarna blir värre och värre, och bm ska höra med läkaren om vi inte ska fortsätta imorgon, så jag får sova. Hon kommer in med en värmekudde ala sjukhuset som jag får lägga på magen och den gör faktiskt att värken släpper lite.

Inga fler igångsättningspiller idag, utan vid kl 00 får jag en spruta morfin, en spruta bricanyl och två värktabletter, allt detta för att sammandragningarna inte ska kännas och jag får sova.

kl 02 ungefär, ringer jag på klockan för inget hjälper, det gör ont som fan! Bm kommer in och tycker det är konstigt att morfinet inte varade längre så hon vill undersöka mig. Hon berättar att kroppen startat förlossningen själv, och nu finns ingen återvändo. Min säng flyttas så jag får tillgång till lustgasen. Hon visar hur jag ska andas i den så fort jag känner en värk på gång. Efter några värkar får jag ordning på det. Får sova/slumra mellan värkarna, efter ett tag känner jag att det känns som om en bubbla spricker, rusar in på toa och vattnet rinner hela vägen dit. Ringer på bm och berättar att nu har vattnet gått. Gråter en skvätt inne på toa för jag tycker synd om bm som måste torka golvet mitt på natten. Duschar av mig tar och på mig det ortoligt vackra "särken". Tillbaks till sängen och lustgasen, min bästa vän. Efter det här har jag dålig koll på klockslagen eftersom värkarna gjorde så ont och jag fokuserade på att tajma lustgasen.

Till slut hjälper inte lustgasen och jag ber om ryggbedövning. Dröjer inte länge så kommer en narkosläkare, värkarna kommer tätt och intensivt, och att sitta stilla då var inte lätt. Med N framför mig och lustgasen i ena näven så fick han in bedövningen. varken lokal eller själva ryggmärgsbedövningen gjorde särskilt ont. Värkarna var värre. Jag fick lägga mig tillrätta, och kände mig så otroligt trött. Kommer ihåg hur läkaren frågar hela tiden om jag är trött. Sen blir det svart. Mitt blodtryck skenade ner till 50/60 o jag inte minns helt fel. Och jag var borta i 2-3 min enl. N. Jag fick två påsar blodtryckshöjande kopplade till droppet, och tydligen så hade dom tippat sängen så jag nästan låg med huvet i golvet och fötterna rätt upp i taket. Kommer ihåg  när jag återfick någotsånär medvetande så vinkade jag till 4 personer som står och stirrar på mig, la märke till att en ny människa befann sig i rummet. Kämpade med att hålla ögonen öppen och försöka kommunicera om hur jag mådde. Blev nog mest svammel. Skönt var det iaf när jag insåg att jag inte hade ont, men oj va slangar och grejjer jag hade på mig då. N stod och höll syrgasen till mitt ansikte. Blodtrycket mättes varannan minut kändes det som. När jag var tilräckligt tillbaka för att prata ordentligt så försvann alla utaom N och bm. Hon ville sitta inne hos mig ifall jag behövde något. N fick sova en stund till och jag kommer inte ihåg så mycket, så jag antar att jag somnade. Vaknade av smärtan igen så bm fyllde på ryggbed. och höll noga koll på blodtrycket hela tiden.

26/12 morgonen, jag vill gå på toa, för det trycker så otroligt. Bm hör mig inifrån toa och frågar om jag känner krystvärkar, hur ska jag veta hur dom känns? Sen ger jag ifrån mig något grymtande ljud och bm kommer in och säger att det är dags att byta säng. N får inte se säger jag i tron om att jag har skitit ner mig, så han skickar jag in på toa medans jag lägger mig i i sjukhussängen igen. In kommer två bm med min förlossningssäng. N kommer givetvis ut igen precis när jag ska kliva upp och byta. Men tur var det.. På en gång jag sätter mig i fl sängen så känner jag verkligen att NU kommer han. Ena bm körde ut ena sängen och kom springandes in igen. jag läggr mig ner och skriker bara Nu kommer han, HJÄLP MIG! Och med det så kom min vackra ängel, kl 10.13 och i nästa kryst kom moderkakan.

Jag sa när allt började att jag inte vill ha upp mitt döda barn i famnen, och att jag vill att de kör ut honom och kommer in med han sen. Så de skjutsar ut min son i hans lilla bebissäng och den andra bm "städar". Sen tror jag att jag låg en stund och samlade kraft till att gå in i duschen. Efter jag torkat mig och klätt på mig grät jag och grät och grät ännu mer. Läkaren kom in och bm kom in, de berättade att Neo hade haft navelsträngen 7 varv runt halsen, ett varv runt kroppen och en "äkta" knut. De frågade om vi ändå ville göra en obducering, men infromerade att detta med störtsa sannolikhet var orsaken till hans död. Så vi valde att inte obducera våran lilla ängel. Vi fick höra att han såg perfekt ut på alla sätt och vis, men att han såklart var väldigt blå i ansiktet av given orsak. När de hade lämnat oss, ville jag ut och röka igen. N följde snällt med, när vi kom tillbaka så skulle vi ju få se honom. Jag visste fortfarande inte om jag ville..

När bm kom med den lilla rullande sängen så brast det igen, innan jag sett honom.. Hon hade rätt, han var perfekt, det vackraste jag sett. Men vi skulle inte få ta hem honom. Våran Neo fick inte vara kvar hos oss. Jag höll honom i handen, strök hans lilla huvud, beundrade hur vi skapat något så vackert. Vi hade honom hos oss en stund, men det blev jobbigt för oss båda. Så bm tog ut vårat ängla underverk igen.

Läkaren kom, och frågade massa saker. Vi fick fråga, men det mesta var tomt. Både jag och N fick erkänna att vaginal absolut var det enda alternativet. Och bästa. Jag ångrar det inte en sekund. Vi frågade även om vi kommer måsta gå samma långa väg som för att få Neo. Men hon berätttade att vi kommer absolut inte behöva vänta så länge. När min kropp är redo är det helt upp till oss, och hon skulle hjälpa oss med allt. Så nu väntar jag ivrigt på att avslaget ska ta slut. Neo ska bli storebror så fort som möjligt och 2011 har börjat bra änsålänge så nu hoppas vi och håller alla tummar och tår.

Nu har det snart gått två veckor sedan, och känslorna och tårarna kommer och går. Vissa dagar bättre andra sämre. De flesta i vår omkrets har visat enorm förståelse och gett oss utrymme, ingen press på att vi ska höra av oss och att vi måste träffas. Ingen förstår riktigt vad vi går igenom, hur jobbigt det är att kliva upp varje dag. Ingen annan än de andra människor som förlorar ett barn så nära mållinjen så att säga.

Jag vill avsluta med, ta vara på era barn, era nära och kära. Livet kan ta dom ifrån dig när som helst. För livet är orättvist, tro mig.

Vila i frid min älskade son!

Det går inte en endaste dag

utan att mamma och pappa tänker på dig.

Du var efterlängtad från första sekund,

och nu är du saknad varje sekund.

Glöm inte att vinka ner från himlen så ska vi le tillbaka.